Så länge du är med mig.

Jag måste gå ut i stallet snart och jag vill inte.
Vill inte vill inte vill inte.
Om jag går ut och ser två tomma boxar betyder det är det är verkligt, och så länge jag inte går ut har det inte hänt.
Fan alltså.
 Det har varit ganska jobbigt ett tag nu, med Meitra och Tornado.
Jag vill inte tro att de ligger och ruttnar bort i någon container bakom ett slakteri,
därför har jag skrivit en text som du kan läsa nedan, om du vill.
Den är nog full av stavfel men det kan bero på att jag inte ser vad jag skriver.

Men, så länge jag minns finns hon kvar. Och jag kommer aldrig att glömma.

Gräset är halvlångt, grönt. Vildblommor växer lite överallt på de stora fälten,
solen lyser och det är varmt, inte kvävande varmt utan behagligt
och sommarens lätta bris får gräset att vaja.
Det växer en bokskog i utkanten av fälten och bara femtio meter
in ligger en glittrande sjö.
Där är vattnet friskare än någon annantans. Gräset har en djupare nyans,
himlen är klarare, molnen fluffigare och blommorna vackrare.
Där finns hallonbuskar och björnbärssnår där små kaniner skuttar omkring.
Där finns ingenting som heter sjukdom, smärta eller död. Där finns bara glädje.
Liv.
Trapalanda är hästarnas himmel och där finns verkligen hästar.
Alla storlekar, raser och färger blandas när de betar, sida vid sida. De slåss aldrig om rangordningen, alla är sina egna och ägs inte av någon.

På Trapalandas evigt gröna ängar finns nu två nya hästar, ett mörkt fuxsto och en liten skäckvalack.
De andra hästarna hälsar dem välkomna med gnäggningar och deras gamla vänner galopperar emot dem med ohejdad glädje.
De två nya hästarna blir alldeles till sig av lycka. De hälsar på varandra, långt och omsosorgsfullt, och galopperar sedan iväg för att beta,
sida vid sida, precis som förr.
I hästarnas himmel finns nu två nya hästar och de tänker ibland på sin gamla familj.
Den envisa med snälla mannen som brukade tina vattnet i stallet om vintrarna,
kvinnan som tog hand om dem i ur och skur,
och den lilla flickan som brukade pyssla ibland men aldrig red.
Sedan var där en flicka till, i den gamla familjen.
Hon som brukade rida stoet och klia henne på det där speciella stället, alldeles ovanför bogen.
Hon som stoet tittar ner på, vakar över.
En vacker dag kommer hennes gamla familj också till de evigt gröna ängarna, men det är ingen brådska.
De får ju en hel evighet tillsammans sedan.