Visar inlägg med etikett sådant som är fint. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sådant som är fint. Visa alla inlägg
torsdag
söndag
söndagscitat
"lend me your hand and we'll conquer them all, but lend me your heart and i'll just let you fall"
fredag
- Do you think I’m wonderful? she asked him one day as they leaned against the trunk of a petrified maple. – No, he said. – Why? – Because so many girls are wonderful. I imagine hundreds of men have called their loves wonderful today, and it’s only noon. You couldn’t be something that hundreds of others are.
tisdag
torsdag
Förvänta dig ingenting annat.
''Man reser sig upp och går. Svårare än så är det bara inte.
Accepterar smärtan. Tillåter sig att ha ont. Man accepterar att det kommer ta ett tag innan det går att vara ensam med sitt huvud. Ett bra tag. Allting kommer ta ett bra tag.
Det värsta man kan göra är att försöka kväsa smärtan. Räkna sekunder och minuter och undra. När går det här över? Hur länge ska jag behöva må såhär?
Gå ut och dansa. Skratta så att du gråter och fortsätt gråta för att ingenting i hela världen kan fixa hur du mår just nu. Gå hem med någon annan. Kom på att du ligger i fel säng och smit ut innan solen har gått upp. Men framför allt vänj dig. Vänj dig vid att hela kroppen bara moler. Lev med känslan, i känslan. Förvänta dig ingenting annat.
Och när du minst anar det så kommer du vakna en dag och det kommer kännas tomt. Och du kommer inte förstå alls vad det är först. Du kommer vända dig om några gånger tillochmed försiktigt sätta dig upp innan du inser att det är smärtan som är borta. Att det känns konstigt lätt och enkelt att gå upp ur sängen. Och någon månad senare så kommer eran låt spelas på radion och du kommer inte ens att reagera. Iallafall inte innan halva sången redan är förbi.
Och så kommer det inte alls hugga till. Det är som om "ingenting hade hänt". Och då kommer du kanske känna sorg över det istället. Och om du nu skulle göra det så är det är också helt okej.''
oj, jag tror att jag blev lite kär i den här texten.
den och annat fint kan du hitta här.
Accepterar smärtan. Tillåter sig att ha ont. Man accepterar att det kommer ta ett tag innan det går att vara ensam med sitt huvud. Ett bra tag. Allting kommer ta ett bra tag.
Det värsta man kan göra är att försöka kväsa smärtan. Räkna sekunder och minuter och undra. När går det här över? Hur länge ska jag behöva må såhär?
Gå ut och dansa. Skratta så att du gråter och fortsätt gråta för att ingenting i hela världen kan fixa hur du mår just nu. Gå hem med någon annan. Kom på att du ligger i fel säng och smit ut innan solen har gått upp. Men framför allt vänj dig. Vänj dig vid att hela kroppen bara moler. Lev med känslan, i känslan. Förvänta dig ingenting annat.
Och när du minst anar det så kommer du vakna en dag och det kommer kännas tomt. Och du kommer inte förstå alls vad det är först. Du kommer vända dig om några gånger tillochmed försiktigt sätta dig upp innan du inser att det är smärtan som är borta. Att det känns konstigt lätt och enkelt att gå upp ur sängen. Och någon månad senare så kommer eran låt spelas på radion och du kommer inte ens att reagera. Iallafall inte innan halva sången redan är förbi.
Och så kommer det inte alls hugga till. Det är som om "ingenting hade hänt". Och då kommer du kanske känna sorg över det istället. Och om du nu skulle göra det så är det är också helt okej.''
oj, jag tror att jag blev lite kär i den här texten.
den och annat fint kan du hitta här.
fredag
hon är en sådan man skulle vänta länge på om man fick en chans
vi är lika du och jag, sa han,
jag såg på honom som om han vore helt dum i huvudet och svarade: du och jag är så olika man kan bli.
du har fel, svarade han och log, för vi båda älskar någon som aldrig kommer älska oss tillbaka.
och hur vet du det? undrade jag.
för det syns så väl att du verkligen älskar någon men ändå är du ensam, och jag är precis likadan.
från allra finaste luften bor i dina steg
jag såg på honom som om han vore helt dum i huvudet och svarade: du och jag är så olika man kan bli.
du har fel, svarade han och log, för vi båda älskar någon som aldrig kommer älska oss tillbaka.
och hur vet du det? undrade jag.
för det syns så väl att du verkligen älskar någon men ändå är du ensam, och jag är precis likadan.
från allra finaste luften bor i dina steg
torsdag
What if everyone swallowed them, and they played the sounds of our hearts through little speakers
"What about little microphones? What if everyone swallowed them, and they played the sounds of our hearts through little speakers, which could be in the pouches of our overalls? When you skateboard down the street at night you could hear everyone's heartbeat, and they could hear yours, sort of like sonar. One weird thing is, I wonder if everyone's hearts would start to beat at the same time, like how women who live together have their menstrual periods at the same time, which I know about, but don't really want to know about. That would be so weird, except that the place in the hospital where babies are born would sound like a crystal chandelier in a houseboat, because the babies wouldn't have had time to match up their heartbeats yet. And at the finish line at the end of the New York City Marathon it would sound like war."
måndag
Luften bor i dina steg
söndag
fredag
onsdag
söndag
lördag
Till dig.
minns du förra sommaren? eller sommaren innan den?
såklart du gör. för du glömmer aldrig och det kommer jag heller aldrig att göra.
du var min och jag var din.
vi brukade leka ibland. jag låg på din hals och du visste att det var signalen för att öka takten.
sen blev du oftast för ivrig. jag rätade upp mig och drog i tyglarna, skrattade när du vägrade sänka farten.
jag saknar dig så himla mycket min lilla bushäst.
vi använde aldrig sadel. och du tyckte att det var himla roligt att gå ett steg precis innan jag skulle kasta mig upp. en kall vinter när du inte ville låta mig hoppa upp blev jag så arg att jag var tårögd. men du var ju tvungen att röra på dig så jag släpade dig i snön, och jag blev sådär överkänslig som jag kan bli ibland och jag var hemskt ledsen över all snö i skorna och över att du inte ville att jag skulle rida. men efter ett varv i hagen provade jag igenoch då stod du helt stilla.
när du och Tornado försvann blev det tomt. det fanns liksom ingen mening.
jag älskade dig så mycket och det gör jag fortfarande. kommer alltid att göra.
ingen kan någonsin ta din plats och jag glömmer dig aldrig.
men jag har gått vidare älskling. sorgen falnar, bleknar bort.
jag ser tillbaka, minns allt det vi hade med tårar i ögonen, men även med glädje.
ja, jag ler. åt dig och mig, oss.
för det gör inte lika ont längre. om ett tag kanske det inte gör ont alls.
jag vet att du har det bra, att du finns någonstans.
jag har gått vidare men jag saknar dig.
såklart du gör. för du glömmer aldrig och det kommer jag heller aldrig att göra.
du var min och jag var din.
vi brukade leka ibland. jag låg på din hals och du visste att det var signalen för att öka takten.
sen blev du oftast för ivrig. jag rätade upp mig och drog i tyglarna, skrattade när du vägrade sänka farten.
jag saknar dig så himla mycket min lilla bushäst.
vi använde aldrig sadel. och du tyckte att det var himla roligt att gå ett steg precis innan jag skulle kasta mig upp. en kall vinter när du inte ville låta mig hoppa upp blev jag så arg att jag var tårögd. men du var ju tvungen att röra på dig så jag släpade dig i snön, och jag blev sådär överkänslig som jag kan bli ibland och jag var hemskt ledsen över all snö i skorna och över att du inte ville att jag skulle rida. men efter ett varv i hagen provade jag igenoch då stod du helt stilla.
när du och Tornado försvann blev det tomt. det fanns liksom ingen mening.
jag älskade dig så mycket och det gör jag fortfarande. kommer alltid att göra.
ingen kan någonsin ta din plats och jag glömmer dig aldrig.
men jag har gått vidare älskling. sorgen falnar, bleknar bort.
jag ser tillbaka, minns allt det vi hade med tårar i ögonen, men även med glädje.
ja, jag ler. åt dig och mig, oss.
för det gör inte lika ont längre. om ett tag kanske det inte gör ont alls.
jag vet att du har det bra, att du finns någonstans.
jag har gått vidare men jag saknar dig.
fredag
tisdag
-
Jag hade lagt märke till att han var en av få pojkar som bar jeans med bälte. Det var en av de sakerna som fick mig att falla litegrann. Att få mig lite småfnittrig och som fick mig alldeles pirrig i magen när jag skulle säga hej.
Vi som hade känt varandra sedan innan. Urlöjligt.
Men bara det. Han hade jeans med bälte.
Jag föll lite mer.
- Nicolina, peoplearelikesongs
kika in på hennes blogg, den är en av de finaste på länge.
hon skriver fantastiskt och har så mycket att berätta, men ni får kika i arkivet, där är de finaste texterna gömda.
Vi som hade känt varandra sedan innan. Urlöjligt.
Men bara det. Han hade jeans med bälte.
Jag föll lite mer.
- Nicolina, peoplearelikesongs
kika in på hennes blogg, den är en av de finaste på länge.
hon skriver fantastiskt och har så mycket att berätta, men ni får kika i arkivet, där är de finaste texterna gömda.
fredag
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)













