Till dig.

minns du förra sommaren? eller sommaren innan den?
såklart du gör. för du glömmer aldrig och det kommer jag heller aldrig att göra.
du var min och jag var din.
vi brukade leka ibland. jag låg på din hals och du visste att det var signalen för att öka takten.
sen blev du oftast för ivrig. jag rätade upp mig och drog i tyglarna, skrattade när du vägrade sänka farten.
jag saknar dig så himla mycket min lilla bushäst.
vi använde aldrig sadel. och du tyckte att det var himla roligt att gå ett steg precis innan jag skulle kasta mig upp. en kall vinter när du inte ville låta mig hoppa upp blev jag så arg att jag var tårögd. men du var ju tvungen att röra på dig så jag släpade dig i snön, och jag blev sådär överkänslig som jag kan bli ibland och jag var hemskt ledsen över all snö i skorna och över att du inte ville att jag skulle rida. men efter ett varv i hagen provade jag igenoch då stod du helt stilla.
när du och Tornado försvann blev det tomt. det fanns liksom ingen mening.
jag älskade dig så mycket och det gör jag fortfarande. kommer alltid att göra.
ingen kan någonsin ta din plats och jag glömmer dig aldrig.
men jag har gått vidare älskling. sorgen falnar, bleknar bort.
jag ser tillbaka, minns allt det vi hade med tårar i ögonen, men även med glädje.
ja, jag ler. åt dig och mig, oss.
för det gör inte lika ont längre. om ett tag kanske det inte gör ont alls.
jag vet att du har det bra, att du finns någonstans.
jag har gått vidare men jag saknar dig.