Du är inte så fin men det är nåt med dig, som att komma hem första gången ja, du sa hej

"And that is how change happens. One gesture. One person. One moment at a time."

för att han får mig att sluta andas

''jag har funderat
på vad?
vad som är viktigare än oss
och vad kom du fram till?
jag kom inte på något''

och så idag. blickar, blyga hej och leenden och jag bara slutar andas för att han är så fin. och jag råkar glömma bort att existera när han är i närheten. han är så fin att hela världen rasar och det är så överväldigande, så otroligt förbannat stort att jag går sönder inombords om jag inte får vara med honom.
och jag bara dördördör.

hon är en sådan man skulle vänta länge på om man fick en chans

vi är lika du och jag, sa han,
jag såg på honom som om han vore helt dum i huvudet och svarade: du och jag är så olika man kan bli.
du har fel, svarade han och log, för vi båda älskar någon som aldrig kommer älska oss tillbaka.
och hur vet du det? undrade jag.
för det syns så väl att du verkligen älskar någon men ändå är du ensam, och jag är precis likadan.


från allra finaste  luften bor i dina steg

Tävling

red smudo idag, i LC:2.

vi fick 56.4% och jag är så himla nöjd.

tänk att jag bara har ridit honom några gånger, fantastiska häst ♥

jag och Smudo. Madelene Nord och Kapelluddens Treasure

Smudo

Smudo

Madde och Totte

hemligheter är inte hemligheter längre när alla vet om dem

det kan hända när som helst. det kan vara en onsdag till en torsdag.
när jag möter honom i skolan och han ler mot mig kommer min mage inte att vrida sig i bitar.
och när jag sätter mig på bussen och han sätter sig brevid kommer jag att kunna andas.
en dag händer det bara. en dag kommer han inte uppta alla mina tankar.
det kommer en dag när jag inte saknar honom sex minuter efter han gått.
när jag inte raderar hans nummer för att inte kunna skriva något jag vet att jag skulle ångra.
jag kommer över honom. det vet jag.
det blir inte idag, och inte imorgon.
men det är okej.
det är okej att mitt hjärta stannar ibland, att jag glömmer bort att andas.
det är okej att skriva skakiga bokstäver i blocket när han sitter brevid.
det är okej för att det är så det måste vara.
jag accepterar det för att jag vet att det går över.
en helt vanlig dag när jag möter honom i skolan och han ler mot mig kommer mina knän inte att skaka.
kanske en onsdag till en torsdag.


en liten text som jag skrev förut. tänkte att ni kanske ville läsa.

lämna en kommentar och låt mig veta vad du tycker, länka din blogg också så lovar jag att titta in.

för att du aldrig skulle bli min men blev det ändå

jag tror jag är kär.