you light up my world like nobody else

jag längtar efter honom strax efter att vi skiljs åt.
det enda jag ser på lektionerna är honom. inte lärarna talen eller bokstäverna. bara honom.
hans ögon. hans hår läppar händer axlar.

han är allt det jag tänker på just nu.

pannkakstorsdag i februari

världens mest irriterande ovana: jag äter alltid upp hälften av pannkakorna innan jag hinner stoppa in dem i micron.

bara något jag tänkte på en torsdagkväll som denna.

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, och jag kan inte skilja på om jag bara vill va med dig. Jag vet precis vad du känner fast du aldrig sagt ett ord, du har viljan att bli större, här är du redan stor

det var aldrig jag, det var du. nej vi passade aldrig ihop. för du passar inte ihop med nån

tack

tack för alla gånger du fått mig att le. tack för alla fina komplimanger.
tack för att du fått mig att känna mig värd något.
tack för att du finns.

du betydde (betyder) fortfarande så himla mycket för mig
jag antar att man skulle kunna säga att jag älskar dig
(även om jag adrig uttalat dom tre små orden högt, inte till någon utom dig när du var stupfull och jag inte tänkte klart även om jag senare insåg att det var sant)
fast inte på samma sätt
inte längre
egentligen är det sorgligt. men en lättnad med, och det vet jag att du också tycker
jag mår som bäst när jag får göra som jag vill, oberoende av någon annan
men jag kommer alltid att älska dig, för det vi hade, det vi har
och för att du fortfarande är en av mina bästa vänner
tack för allt, du är bäst

yes!

JAG HAR FÅTT EN AAJFÅÅÅÅNEE!

som det känns just nu -high on diesel and gasoline

ångest över att jag inte uppdaterar, när jag väl vill skriva något är det som att orden fastnar någonstans mellan hjärnan och fingrarna.
så ni vet.
jag tänker ta en paus härifrån. detta här har varit en plats där jag har velat skriva. och har kunnat skriva om det mesta.
nu känns det som något jag måste göra.
men samtidigt händer det såsatansförbannat mycket just nu att jag måste få tid att tänka, känna, skratta, gråta och allt annat som liksom hör till det där med livet.
så nu vet ni det, mina tre-fyra fina läsare.

jag vet inte när jag kommer att skriva här igen. kanske imorgon, nästa vecka, månad.
jag vet inte. när jag har rett ut mitt liv kanske, men egentligen är det inte så mycket att reda ut. det bara känns som att allt rusar ifrån mig och hur jag än springer kommer jag aldrig ikapp.

och jag har sprungit sprungit sprungit. i hopp om att springa ifrån mig själv
i hopp om att springa ifrån det som är jag

men nu stannar jag