och nu blir det lokalt för mig och smudo

måste träna program, ska tävla på söndag. det blir sjuttio starter och jag vet att jag inte kommer att vinna, men jag hoppas på placering i alla fall.

sist tävlade jag på klubbnivå, men nu blir det lokal.
börjar bli smått nervös

bild från förra tävlingen

igår med mina fina vänner

You stopped and smiled at me and asked me if I cared to dance. I fell into open arms, and I didn't stand a chance

 

spelar sönder just nu: I only wanna be with you-volbeat

klockan är ett en grå söndag i september och jag saknar dig så mycket att jag går sönder

Förvänta dig ingenting annat.

''Man reser sig upp och går. Svårare än så är det bara inte.

Accepterar smärtan. Tillåter sig att ha ont. Man accepterar att det kommer ta ett tag innan det går att vara ensam med sitt huvud. Ett bra tag. Allting kommer ta ett bra tag.

Det värsta man kan göra är att försöka kväsa smärtan. Räkna sekunder och minuter och undra. När går det här över? Hur länge ska jag behöva må såhär?

Gå ut och dansa. Skratta så att du gråter och fortsätt gråta för att ingenting i hela världen kan fixa hur du mår just nu. Gå hem med någon annan. Kom på att du ligger i fel säng och smit ut innan solen har gått upp. Men framför allt vänj dig. Vänj dig vid att hela kroppen bara moler. Lev med känslan, i känslan. Förvänta dig ingenting annat.

Och när du minst anar det så kommer du vakna en dag och det kommer kännas tomt. Och du kommer inte förstå alls vad det är först. Du kommer vända dig om några gånger tillochmed försiktigt sätta dig upp innan du inser att det är smärtan som är borta. Att det känns konstigt lätt och enkelt att gå upp ur sängen. Och någon månad senare så kommer eran låt spelas på radion och du kommer inte ens att reagera. Iallafall inte innan halva sången redan är förbi.

Och så kommer det inte alls hugga till. Det är som om "ingenting hade hänt". Och då kommer du kanske känna sorg över det istället. Och om du nu skulle göra det så är det är också helt okej.''


oj, jag tror att jag blev lite kär i den här texten.
den och annat fint kan du hitta här.

Du är inte så fin men det är nåt med dig, som att komma hem första gången ja, du sa hej

"And that is how change happens. One gesture. One person. One moment at a time."

för att han får mig att sluta andas

''jag har funderat
på vad?
vad som är viktigare än oss
och vad kom du fram till?
jag kom inte på något''

och så idag. blickar, blyga hej och leenden och jag bara slutar andas för att han är så fin. och jag råkar glömma bort att existera när han är i närheten. han är så fin att hela världen rasar och det är så överväldigande, så otroligt förbannat stort att jag går sönder inombords om jag inte får vara med honom.
och jag bara dördördör.

hon är en sådan man skulle vänta länge på om man fick en chans

vi är lika du och jag, sa han,
jag såg på honom som om han vore helt dum i huvudet och svarade: du och jag är så olika man kan bli.
du har fel, svarade han och log, för vi båda älskar någon som aldrig kommer älska oss tillbaka.
och hur vet du det? undrade jag.
för det syns så väl att du verkligen älskar någon men ändå är du ensam, och jag är precis likadan.


från allra finaste  luften bor i dina steg

Tävling

red smudo idag, i LC:2.

vi fick 56.4% och jag är så himla nöjd.

tänk att jag bara har ridit honom några gånger, fantastiska häst ♥

jag och Smudo. Madelene Nord och Kapelluddens Treasure

Smudo

Smudo

Madde och Totte

hemligheter är inte hemligheter längre när alla vet om dem

det kan hända när som helst. det kan vara en onsdag till en torsdag.
när jag möter honom i skolan och han ler mot mig kommer min mage inte att vrida sig i bitar.
och när jag sätter mig på bussen och han sätter sig brevid kommer jag att kunna andas.
en dag händer det bara. en dag kommer han inte uppta alla mina tankar.
det kommer en dag när jag inte saknar honom sex minuter efter han gått.
när jag inte raderar hans nummer för att inte kunna skriva något jag vet att jag skulle ångra.
jag kommer över honom. det vet jag.
det blir inte idag, och inte imorgon.
men det är okej.
det är okej att mitt hjärta stannar ibland, att jag glömmer bort att andas.
det är okej att skriva skakiga bokstäver i blocket när han sitter brevid.
det är okej för att det är så det måste vara.
jag accepterar det för att jag vet att det går över.
en helt vanlig dag när jag möter honom i skolan och han ler mot mig kommer mina knän inte att skaka.
kanske en onsdag till en torsdag.


en liten text som jag skrev förut. tänkte att ni kanske ville läsa.

lämna en kommentar och låt mig veta vad du tycker, länka din blogg också så lovar jag att titta in.

för att du aldrig skulle bli min men blev det ändå

jag tror jag är kär.